27 oktober 2015

Skakad hjärna.

Apropå ärret och hjärtat så funderar Frida en hel del över hjärnskakningen. Hon pratar ofta om när hon trillade ner för trappan. Hon berättar hur det gick till; "jag gick så här mamma, och så gjorde jag så här och så tappade jag taget och så ramlade jag, mamma". I början ville hon gärna visa sitt ärr för vem som helst som kom i närheten, nu har det intresset avtagit lite.

Nu ikväll pratade vi om det igen. Gick igenom händelsen. "Du var uppe med Abbe, och Bella var i lekrummet. Det var bara jag som var i trappan. Det var bara jag som vet vad som hände. Och så kom det blod i trappan och på golvet. Och på dig, mamma." Hon frågade om jag tyckte synd om henne då. Det gjorde jag förstås men jag blev ju mest rädd (skiträdd). Jag tror inte att jag bekymrade mig så mycket för om hon hade ont, jag var mest rädd att hon skulle tuppa av. Det är klart att hon hade ont. Hur som helst. Vi pratar om det, och det är ju bra. Och vi skrattar lite ibland också :)

F: Men det är så jobbigt när hjärnan skakar. (skakar på huvudet mycket)
Jag: Jaha, fast när man får hjärnskakning så är det liksom inte riktigt så.
F: Nähä?
Jag: Nej, det blir liksom en jättestor skakning, när du liksom slog i huvudet. Då blev det en kraftig smäll och då säger man att hjärnan skakade till, att det blev en hjärnskakning. Men sen har den inte skakat mer.
F: Jaha, nähä.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!