14 oktober 2015

Timglaset.

När jag var uppe i Stockholm för några helger sedan hann jag träffa flera gamla kompisar. Däribland mina vänner Per och Lars som jag pluggade med uppe i Luleå, för en herrans massa år sedan numera... I alla fall. Jag hann träffa dem och deras familjer och vi pratade några minnen men också om livet i stort, och smått. 

Vi pratade om att vi inte hinner ses så ofta numera. Och Per berättade om sin timglas-teori. Den var så bra att jag måste dela med mig.

Om ni tänker er ett timglas... Ett helt vanligt, fast tomt.

Basen som den står på är bred. Det symboliserar barndomen och alla vänner man har. Så växer man upp och träffar den rätta... timglaset är nu betydligt smalare. Och så kommer första barnet... och kanske andra och tredje och fjärde... och så är man mitt i midjan. Man hinner med sin familj (knappt), man hinner hälsa på grannarna, ibland träffa en kompis på stan, någon gång bjuda hem någon annan familj på middag. Men så blir barnen större... timglaset blir bredare igen... barnen flyttar hemifrån... bredare, bredare... och så blir man pensionär och där någonstans har man ungefär lika stor umgängeskrets som när man var liten. 

Sen går det i ofs från väldigt brett till oerhört smalt på kanske ganska kort tid. Men, man får i alla fall njuta av massor av vänner, och tid att träffa dem, två gånger under sin livstid. Det är inte så illa det.

Vad säger ni om det? 

Jag känner mig verkligen mitt i midjan just nu. Visst träffar jag kompisar, på en stulen timme här eller där, men som familj hinner vi inte med så mycket mer än varandra just nu. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!