23 november 2015

Att våga.

Tillbaka till den här världen vi lever i. I förra veckan gjorde jag något som låg utanför min komfortzon och som jag är väldigt stolt över att jag gjorde.

Det var inget farligt. Inte läskigt. Men medmänskligt.

Vi har ett par romer som sitter utanför affären där vi handlar. Oftast ger vi ju en slant men härom dagen hade jag inga kontanter och jag kände att jag ville göra något mer. Världen var så eländig och hemsk. Jag ville döva mitt eget samvete och sprida i alla fall lite glädje.

Jag hade inga kontanter men jag berättade som det var för kvinnan som satt vid ingången där jag skulle gå in. Jag hade med mig alla tre kidsen förresten. Jag berättade som det var, att jag inte hade några kontanter men att jag gärna kunde köpa något till henne. Hon sken upp. Det var lite svårt med språket men hon sa att hon kunde följa med in och peka. 

Hon började prata med mig. Tittade förtjust på barnen. Berättade att hon hade en pojke som var sju år, han gick i skolan. Jag berättade vad barnen och jag hette och hon berättade vad hon hette, och hennes son. Enkel kommunikation. Men ändå kommunikation. Hon pekade och kollade priser och vi stoppade i en påse. Det blev vitkål, tomater, paprika, bröd och en bit fläskkarré. Ungefär en hundralapp. När vi plockat ihop hennes grejer skulle jag fixa vår veckohandling. Det blev betydligt mer än hundra kronor kan jag säga. Betydligt mer. Hundra kronor kan kännas mycket. Det är ju mycket. Mer för vissa än för andra. Det gjorde henne glad. Det gjorde mig glad. Jag vågade. Det var inte farligt. Hon blev en människa med ett namn och en son. Inte bara en tiggare som det är synd om. 

Kanske vågar du också?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!