11 december 2015

Hjärtpsykologi, del 1.

Alla familjer med hjärtebarn har fått erbjudande om att vara med i en studie som psykologenheten genomför. Den handlar om det mesta; utveckling, samspel, självuppfattning...

Frida gjorde en första insats när hon var drygt ett år gammal. Då var det lite motorik och lite bluttan blä som jag inte har koll på eftersom makeN var där och inte riktigt kommer ihåg. 

I alla fall. Igår var Frida och jag där och nu ska ni få ta del av detta fantastiska event. Lite ironisk för att det förstås inte är lika kul för er som för mig, men också lite oironisk eftersom det var fantastiskt. För hon är fantastisk. Ju.

Vi träffade en psykolog, L, som vi båda gillade på en gång. Medan jag fick ett formulär att fylla i började hon ställa frågor till Frida. Jag tjuvlyssnade lite och uppfattade att det var samma frågor som jag fick men kunde inte se vad Frida svarade eftersom det var med hjälp av glada/ledsna gubbar. 

Det var frågor om hur hon funkar i vardagen, om hon har svårt att koncentrera sig, svårt att sitta still, ofta är arg, inte går att ta med i sociala sammanhang, slåss, retas... Jag svarade att hon visserligen har svårt att koncentrera sig när hon ska sätta på sig kläder eller äta, hon är en drömmare... Och jo, hon retar sina syskon ibland och även klappar till lillebror vid behov. Med andra ord, helt perfekt.

Det var frågor om hon tycker att det är jobbigt att ha ett ärr på bröstet, om hon upplever att det är svårt att andas ibland, om hon är nedstämd, blir retad, om hon blir blå om läpparna när hon anstränger sig... Jag kryssade i att hon ibland blir blå, att hon gillar sitt ärr, flåsar när hon går uppför trappor men att vi i övrigt inte har reagerat på något särskilt. 

Jag tjuvlyssnade som sagt lite på vad Frida sa, även om jag inte såg vad hon svarade, och hörde henne säga att hon fick ont i hjärtat och lungor när det var varmt och hon skulle bada (jag vet inte om hon menar på sommaren eller nu när hon går på simskola), att hon inte orkade vara med så länge när de andra lekte jage, och att ingen sa att hon blev blå om läpparna när hon sprang, bara när hon fryser. 

Det är ju sånt vi inte pratar så mycket om. Så det är liksom jobbigt och rörande att höra henne förklara för någon annan. 

Det blev ett långt inlägg innan jag ens hunnit till det roliga... jag får göra ett till inlägg snarast men just nu sitter vi i bil på väg till mormorn och morfarn och jag börjar bli åksjuk av att knappa på datorn... PAUS. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!