14 februari 2016

Tacksam.

Så blev det dagen. Äntligen. Vi hann nog faktiskt sova åtta timmar. Väldigt skönt att komma ikapp lite. Vi åt frukost och började plocka fram diverse grejer. Det är svårt det där... när ska man ta fram det frysta fika-brödet... när ska man börja lägga upp ostarna... när ska man börja värma soppan och pajerna... när ska man ta fram drickan... Typ så. Men det löste sig.

Klockan 13:10 stod allt på plats. 


En väldigt fin bukett från vänner i väst värmde väldigt. :)

Urfamiljen var först på plats och beundrade och fnissade åt bilderna på väggen.

Tårtan är redo!

Så även vi. Vi hade planerat frukosten så att vi skulle äta lunch när de första gästerna kom, vid 13... det var bara det att de första gästerna kom kl 14. :) Så, vi fick tjuvstarta. I alla fall barnen.

Gos lyser bus.


Här är vi väldigt redo, Gos och jag. Gästerna- var är ni?! Typ.

Och så kom de äntligen. Först ut var mitt första Göteborgs-tjejgäng med respektive. Det var över fyra år sedan vi alla fem sågs samtidigt med män och ungar senast... Vi tjejer har i af hunnit träffas emellan. Fick tydligen inget kort på girlsen. Men männen får duga. En har simmat ur bild dock.

Dubbelmamman Anne.

Elin, som jag visst är ganska lik. :)

Pappa, min svåger Lars och min storasyster Annicka.

Avkommor.



MakeN hade fixat en myshörna uppe framför teven, riggat upp tevespel i Bellas rum och fixat disco ute i hans rum. Älsk på det.

Jag hann inte riktigt sitta ner och prata, umgås med det första gänget. Men jag hann njuta. Jag hann se att de hade det bra. Jag hann se att de hade det roligt. Att de också tyckte att det var kul att träffa varandra igen. Och jag hann njuta av tacksamhet att de alla var där för min skull. Det är sannerligen inte lätt att få ihop allt med livet och vardagen och jag är så tacksam att så många prioriterade mig den här dagen. 


Mina fina, älskade systrar.

Någon gång under kvällen byttes gästerna ut, ungefär samtidigt som maten fylldes på. Det var ett väldigt jämnt flöde med vänner och mat och dryck.

Jag tvingade förstås alla att gå tipspromenaden. Sämst var Annie. Men, jag tänker att vi får helt enkelt lägga rätt mycket träningstid på att prata om mig. Det är ju viktiga saker.

Lina var mittemellanbra.


Mamma var den som vann, med bara ett fel. Ett slarvfel! Låter väldigt underligt, för den som känner min mamma. Och som även älskar uttrycket "Det farligaste är att tro att man vet"... Hon trodde att hon visste att jag hade bott längst i Borlänge men det var ju fel. 10 år i Linköping. 10 år i Borlänge och 11 år i Kållered. De övriga 9 åren ska jag berätta om vid tillfälle ;)

Grannar, förskoleföräldrar, gamla vänner och nya vänner. Det var en salig blandning. Totalt var det lite drygt 40 gäster som kom under dagen.

Jag tror de sista gästerna gick strax innan midnatt och då kände jag mig lite så här...

Det var en väldigt, väldigt fin dag. Jag är så glad för alla mina vänner och min familj. Jag är så himla tacksam för syrran som ställde upp och lagade supergoda matpajer och mamma som lagade pajer, den fina citrontårtan ni ser till vänster i bil, en annan citronkaka, och massor med jättegod tzatziki. 

Och makeN förstås. Som fixar och donar, för min skull. För mina påhitt. Jag älskar'n.

2 kommentarer:

  1. Det var värsta bästa festen och asgod mat och bak! Tycker det är lite, nej förresten mycket, pinsamt att jag inte kom ihåg vad mamma brukade kalla dig, prulleduttan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, det fattar jag inte. :D Kram!!

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!