2 juni 2016

Dolomiterna, baby.

Jag fick ju en fantastisk 40-årspresent av min käre make; en resa till Dolomiterna, med honom, utan barn och med mtb-tema. Älsk på det, älsk på honom. :)

Så. Nu sitter vi vid gaten i Köpenhamn och väntar på flyget som ska ta oss till Venedig. Därifrån kör vi hyrbil norrut, till bergen.

I tisdags kom farmorn & farfarn ner för att göra sig redo att ta över hushållet. I morse kl 5:15 kramade vi hejdå till de två vakna ungarna; äldste och yngste. Den äldsta har haft det väldigt jobbigt med att vi ska åka. Lämna henne. Tänk om det händer något. Vad händer med henne då? Så, vi har gått igenom alla hemska scenarion, pratat om hur liten risken är och när vi slutligen sa hej då så var det ett par tårar som rann men när hon såg att det fanns en ny Kamratposten att läsa så blev hon nästan ivrig att vi skulle fara.

Mittemellanungen är lite mer kränkt över att vi vill resa bort från HENNE. Varför skulle någon vilja göra det liksom?!

Och den yngsta kommer säkert att fråga efter oss tusen gånger men inte vara ledsen över att vi är borta.

Olika åldrar, olika barn.

Men, nu sitter vi här. Och väntar, längtar. Tjoho!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!