12 juni 2016

Lofsangruppen.

Idag är det min sista dag med Coach Louise på Lofsangruppen. Det känns lite läskigt att återigen bli min egen träningschef. 

Det har varit väldigt bekvämt att under tre månader träna vad jag blir tillsagd. Inte tänka, bara göra. I love that. Som ni märker. Det där med att tänka, det är nog inte min grej. ;) 

Jag har tränat 3-4 styrkepass/vecka. Vissa har varit 20 min och några har varit upp emot en timme. 

Det här har jag lärt mig under perioden.

1. Att jag vet vad jag ska göra om min kropp är bråkig... Då ska jag ta det lugnt, andas och sen stretcha/yoga/rulla, då kommer det snart att bli bättre.
2. Att vara stel är inte samma sak som att ha ont. Det är inte farligt att bli stel, det är normalt när jag tränar :) Jag måste anpassa min träning efter det här och se till att ha uppmjukande pass.
3. Jag måste jobba med bålkontrollen varje dag.
4. De mornar jag hinner/orkar gå upp i tid och träna innan vardagen sätter igång är de dagar jag är mest harmonisk. Träna kan lika gärna betyda stretcha/yoga, som att göra ett pass.
5. Det är inte tiden som är det viktiga. Ett bra pass kan lika gärna ta 15 min, som 60 min. Det viktiga är vad man gör det och hur man gör det. Hellre 3 korta pass tre dagar, än ett långt.
6. Det är jättebra att ha ett schema med vilka pass som ska göras. Då slipper jag lägga tid på att fundera över det när jag väl kommer till gymmet.
7. Om det gör ont (och inte går över efter ngn dag) - backa, ta det lugnt, gör uppmjukande pass, om inte det hjälper - be om hjälp --> Gå inte och tro att det är normalt att ha ont.
Alltså. Jag har lärt mig väldigt, väldigt mycket om mig själv och min träning. Först var det väldigt jobbigt att kännas som en gnällkärring. Jag berättade för coachen varje gång jag hade någon slags känning av någonting... Så, hon fick nog och bad mig fokusera på det positiva. Det var först skitjobbigt. Jag är ju verkligen inte en gnällkärring, i vardagslivet. Men jag var väldigt orolig att jag skulle göra fel, så att det blev sämre igen. En stor del av oron grundade sig i att jag ju gjort fel, med att gå och ha ont och inte fatta att det är onormalt, under så lång tid... Så jag funderade ju på hur jag skulle veta den här gången, om/när jag skulle ta det på allvar liksom.
Men, efter att coachen bad mig att bara berätta en gång i veckan så försökte jag att släppa det och lita på henne, och mig. Det gick ju bra :) Och plötsligt glömde jag ju till och med bort att skriva veckorapporter.
Och nu är vi här. Jag är redo.
Om någon vecka ska jag våga mig på att börja löpträna. Kort distans och utan att skynda. Mitt mål får väl vara att klara 3 km innan sommaren är slut. Utan att ha ont och utan att vara rädd att få ont. 


Det har varit väl investerade pengar och jag är så glad att jag tog tag i det innan det hann bli för sent. Och jag tror fortfarande att det är kombinationen av inlägg, osteopat och PT som har gjort underverken. 

2 kommentarer:

  1. Åh, jag har gått och tänkt på online-coachning länge nu... kanske ska göra slag i saken!?

    SvaraRadera
  2. Gör't! Det är så himla skönt bara att slippa tänka! :)

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!