7 augusti 2016

Race report AIM 2016.

Sov riktigt uselt. Alltså riktigt, riktigt uselt. Men jag var glad över att nummerlappssjukan* som vanligt bara var inbillning. Vid halvfyra läste jag bok en stund, vid fem gick jag upp och yogade lite...  men sen sov jag en stund mellan 5:30 och 6:30. Och sen var det äntligen dags att gå upp.

Vi åt frukost; bovetegröt med torkad ananas och frysta hallon, ägg, juice och kaffe. Och så lite annat fuffens som rödbetsjuice och hälsodryck med korngräs och äppelcidervinäger. :)

Det var en ganska lugn morgon. Vi hade läget under kontroll och plockade ihop våra saker och lämnade stugan strax före 9. När vi åkte till Lindvallen började det regna så smått och när vi kom fram så var det en rejäl skur. Vi satt kvar i bilen och peppade till musik och när vi väl gick ur bilen slutade det regna. Vi packade ur cyklar, monterade på kartställ, kollade utrustning och vips var klockan 9:30 och det var dags att gå upp till start för genomgång.

Vi träffade på några vänner från If Rigor som jag lärt känna på vårens cykelläger och sen var det helt plötsligt dags att gå och paxa en karta. Annie stod beredd vid cyklarna och jag såg ut en karta att grabba tag i. 1 minut till start. Nedräkning. 10 - 9 - ... GO!! Jag tog kartan och sprang till Annie. Vi öppnade den och insåg att det var ett nytt år i år. Nya områden att utforska och inte åt det håll vi rekat. Det var väldigt klumpvis utspritt i år och vi hade först svårt att få en överblick. Men efter att ha ringat in högpoängare, strykt lågpoängare, tittat upp på fjället och sett dimman så hade vi ändå en ganska självklar rutt. Vi tog lite längre tid på oss i år men efter 10 min och 31 sekunder hade vi tagit den första kontrollen.

Vi gjorde en liten miss i år, vi följde inte vår egen strategi... Andra kontrollen vi tog var en bemannad paddlingskontroll och där var det redan tjockt med folk. Det kändes som outhärdlig väntan men Annie stämplade kontrollen vid 10:27:41 och några minuter efter det var vi på väg igen. Dessutom hade jag fått gott om tid att kolla igenom vår rutt igen och gjort upp en plan med exit och entries  :) Det är nämligen bara en ur laget som behöver paddla ut och ta kontrollen så Annie fick sällskap av en kvinna i ett annat lag.

Efter paddlingen var det bara att köra. Det började med lång grusväg uppför uppför och det är ju det vi är bra på. Äntligen kunde vi nöta på och trampa om lite folk. Vi tog ett par kontroller och sen var det dags för Annie att simma. "Friskt!" var kommentaren efteråt. :D I början är det folk överallt som cyklar åt alla möjliga håll. Men efter någon timme eller två så blir det lugnare, man möter samma folk flera gånger. Ibland är andra snabbare på att hitta kontrollen, ibland (oftast) är vi starkare uppförs och ibland tar någon en paus för att kolla rutter.

Det är otroligt bra stämning! Alla hejar på varandra och är glada. Älsk på det!!

Vi nötte på och tog alla kontroller i första klumpen och drog över till andra sidan Västerdalälven och tog en massa kontroller och höjdmeter där. Kämpade oss uppför och nedför små, steniga stigar och trampade några kilometrar på grusvägar. I ett anfall av hjärntröttma missade jag en avfart vi skulle ta och vi körde några hundra meter för långt innan vi fattade. Och några hundra meter nerför tar ett gäng sekunder att köra nerför men ett gäng minuter att köra uppför igen... Men det var ju bara att göra't. Och slänga det misstaget över axeln, det som är gjort är gjort och nu kör vi.

Vi nötte på. Timmarna gick, vi åt energibars och klunkade sportdryck. Efter drygt tre och en halvtimme var det dags att "gena" mellan två kontroller. Det var rätt många höjdmeter men vi tog en chansning, som gick hem. Det var väldigt slitigt. Det var varmt, mitt på ett hygge, och det var både stenigt, pinnigt och blött. Men 20 minuter senare var vi vid kontrollen som skulle ha tagit oss åtminstone 35 minuter att cykla till, om vi hade kört runt. Så det var gött. Men det tog hårt på energireserven.

Efter fyra timmar började min mage protestera så smått. Inte sugen på varken sportdryck eller bar... Så jag struntade i det och drack vatten och tog en gel. Det var en chansning men det funkade fint. Efter en liten stund var jag på g igen. Vi körde på och tog kontroll efter kontroll. Helt plötsligt var det bara 90 min kvar och vi fick fundera över hur vi skulle lägga upp sista tiden. Jag gjorde upp en plan som jag fick medhåll på. Annie har kartförbud, hon får bara titta på vad kontrollerna heter ;), så hon får lita på mig.

Vi visste att det var 8 km till Lindvallen från en av korsningarna. Vi visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta att cykla men räknade på att det max skulle ta 40 minuter, men snarare 25. Vi bestämde oss för att vi skulle hinna ta några kontroller några kilometer uppför en grusväg innan vi skulle behöva bege oss tillbaka. Vi ville inte komma in för tidigt i år och jag kände att vi båda hade krafter kvar att pressa ut. Vi hade som hållpunkt att vi borde vända när det var ungefär en timme kvar. 15:07 tog vi sista "kåt"-kontrollen, klämde en energigel och började cykla mot Lindvallen. På vägen dit hade vi en till kontroll vi skulle ta, den låg 600 meter nerför en ängssluttning, helt okej att cykla nerför, tungt uppför. Men vi körde på, körde om och brakade på helt enkelt. Upp på grusvägen igen så var det trampa trampa mot Lindvallen. Vi hade som mål att ta en kontroll, som vi visste var den var, innan vi måste till målgången. Med tio minuter till godo tog vi den sista kontrollen och trampade sen mot målet. Vi gick i mål med 6 minuter till godo.

Känslan vid målgång var stolthet, nöjdhet, trötthet, lycka, lättnad. Det är så mäktigt att veta att jag/vi klarar en sån här utmaning. Sex timmars fullt ös. Och vi gör det med glada miner och iver. Vi är ett fantastiskt team, Annie och jag.

Vi messade familjerna att vi gått i mål och att vi var lite missnöjda med starten men att det sen hade gått superduperbra. Vi sa att det blir nog ingen pallplats i år men topp tio borde det i alla fall bli.

To be continued.


*) Några dagar innan tävling får jag alltid lite kli i halsen, snorig näsa, lättare sjukdomskänsla... och  min kompis Åsa konstaterade vid något tillfälle att det bara var nummerlappssjukan. Puh.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!