25 september 2016

Efterverkningar.

Frida var fortfarande trött på onsdag och torsdag. Hon hade ont i pannan och började få lite utslag i armvecken, där infarterna suttit.

I fredags var hon dock okej och väldigt sugen på att gå till skolan igen. Hela dagen gick bra och hon var även på simskolan och imponerade på oss alla. Det är rätt häftigt... laga hjärtat på måndagen och gå på simskola på fredagen... Vår krigare.

På kvällen var hon rätt däckad och fick ont i pannan igen. Jag ringde in till avdelningen för att kolla om det var något som var okej. Sköterskan gick och pratade med läkaren och ringde sen tillbaka och berättade att det var en ovanlig biverkning när man stänger en ASD (hålet mellan förmaken). Det kunde vara långvarigt (dvs månader...). Gah. Men peppar peppar, så verkar det ha blivit bättre.

I stället har utslagen på armvecken blommat upp ordentligt och är väldigt jobbiga. Så igår fick makeN ringa in och fråga vad vi skulle göra med dem. Han var på apoteket först för att kolla om man skulle köpa någon salva, det tyckte dock inte apotekspersonalen eftersom det var ett så pass stort område. De rekommenderade antihistamin-tablett. Men avdelningen tyckte att vi skulle tvätta med tvål och vatten och smörja med fet salva. Så det gör vi nu. Och hoppas på det bästa.

Och igår trillade Abbe ner för HELA trappan. Jag satt och bajade... men jag kan berätta att just det skiter man i (hehe) - jag sprang!! Det hela gick väldigt, väldigt bra. Abbe grät förstås ordentligt men ingen hjärnskakning, inget blod, bara lite blåmärken på ryggen. Jag kan meddela att jag var ordentligt skakig länge efteråt.

Igår fm var vi på klättring. Bella har ju klättrat ett halvår och nu var det Fridas tur att få hänga med, också. Hon gillade det!

Jag fick smita ifrån sista kvarten och kasta mig in i bilen för att köra till Rigortorpet, mitt i skogen... där jag var på tjejläger i våras. Det var dags för deras tävling Torpracet som jag spontant kom på att jag ville köra. Starten var kl 13 och jag kom dit vid 12:20 och hann efteranmäla mig, kissa 2 gånger och värma upp. Man kunde välja 10 eller 20 km. Jag valde 20 km och ångrade mig rejält redan efter 3 km. Det var svinjobbigt!! Och väldigt svårt pga blöta rötter. Men mycket fina stigar! Det är som en John Bauer-skog.

I alla fall. Jag trampade på. Familjen hejade på första timmen och när jag kom in för varvning efter 10 km så ledde jag. Blev oerhört förvånad, och glad. Och lite nervös. :) Men jag höll i, trampade på och gjorde inga direkta missar. Så jag vann. Med god marginal. Tror jag var i alla fall en kvart före tvåan.

Mycket stolt. Och trött.

Just nu är makeN iväg och tränar orientering med en kompis och snart kommer min Bossy-kompis hit så ska vi hänga ett tag med alla barnen innan vi tar en tur också. Då får makeN äran att vakta alla fem ungarna. Det gör han förstås med ett leende.

Så. Fullt ös. Men mys också. :)

4 kommentarer:

  1. Wow, detta är din blogg i ett nötskal och själva anledningen att jag följer den! Underbart att läsa om dig, helt enkelt för att man inser att Ja, livet pågår trots hjärtat. Jag vet att prick såhär är livet, barnen trillar i trappen och allt rullar på, och sjukvården är där och är väldigt bra. Bra jobbat i veckan, och alltid. Jag är himla imponerad av er livsglädje och jag känner igen mig i den. Grattis till lyckad operation. Och till vunnen tävling! Hälsningar, Mikaela, hjärtebarnsmamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack!!!! Jag blev så glad av detta!!! Kände mig som en gnällpotta när jag började skriva inlägget men sen kom jag på allt annat och så blev det väldigt hattigt och hit & dit.
      Precis om livet. :)

      Radera
  2. Hurra vad och ni är bra! Frida fighter, hon har ju fått det ifrån dig såklart! Du ser alltid det braiga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Tack och ja - hurra!!! Och kram

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!