23 oktober 2016

Myt: Det är alltid kul att träna!

Nej. Det är inte alltid kul att träna.
Det är inte alltid kul att springa.

Det är faktiskt oftast väldigt jobbigt. Och kanske tråkigt. Motigt innan och motigt under tiden.

Jag och min svägerska diskuterade träning och jag fick liksom en liten uppenbarelse att alla som inte tränar (så mycket) tror att vi som tränar, tycker att det är en dans på rosor. Folk som inte tränar tror t ex att jag gillar löpning... Ärligt alltså, det är väldigt sällan jag gillar löpning när jag utför det. Men EFTERÅT, då älskar jag löpning.

Och det är för de känslorna som jag i samtal med andra hävdar att jag gillar att springa, älskar löpning. För att det är så himla gött efteråt. Då är det värt allt det motiga. Då är det värt att öppna dörren och kliva ut även i grisiga väder som igår.

För när man sen kommer hem, och har tinat upp - då var passet helt fantastiskt. Då minns man inte blöta rötter, frusna tår och rammelrädsla. Då minns man solsken i blick och rosiga kinder. För så funkar hjärnan.

Dessutom känner man sig så himla duktig! Så. Himla. Duktig. För att man har gjort något som många  inte orkar. Kaboom.

Så till alla er som tror att folk som tränar älskar att träna... Näpp. Men vi har insett att det ändå är fantastiskt. Ibland under tiden men alltid efteråt.

Så. Nu tycker jag att fler ska få uppleva det här himmelska. Ta på dig skorna, ge dig ut, spring 1 minut, gå 9 minuter, spring 1 minut, gå 9 minuter, spring 1 minut och gå 9 minuter. Det behöver inte vara mer än så första gångerna. Sen kan man öka till att springa 2 min och gå 8 min och så vidare.

Det största hindret är att öppna dörren. Klarar man det, klarar man resten. Så, bara gör't. För känslan efteråt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!